Kajsa-My.

Pratade med en vän i telefon i morse, och vi halkade in på just ungdomar, pressen från skolan som i sin tur ofta leder till att ungdomar snabbt och lätt kan hamna i depression.

Jag har själv en son som är 12 år, och skall idag göra nationella proven. Han går alltså i sexan. Nationella proven!? Seriöst liksom? 
På "min tid" gjordes nationella proven i nian. Inte nog med det, idag betygssätt barn redan i klass fyra? Förr var det omdöme i sjuan, och betyg sattes först i åttan och nian. Vafan är det som händer? 
Inte nog med att ungdomar redan har press på sig att våga välja rätt ubildning, rätt linje och så vidare. Pressen startar ju tidigare än så. 
Tyvärr ser jag väl alltför många ungdomar på gymnasienivå som är mer stressade i huvudet än en knegarsvensson som är på industri från 7-16. Jag är inte ett dugg förvånad över det. 
Värst är väl när skolan anser att "ja men en skoldag är ju som en vanlig arbetsdag för en vuxen". Ja, en vuxen! Ungdomarna är inte vuxna, till att börja med. För det andra, så kommer de oftast hem relativt sent, för att sedan sitta och plugga i ett ex antal timmar innan det är dags att sätta sig på skolbussen och åka till skolan igen. De har allt mindre fritid att göra saker på, träffa vänner, gå på bio och så vidare. Allting handlar om skola, plugg och utbildning. 

 

Jag förespråkar absolut att man ska sköta skolan, skaffa sig en bra utbildning och så vidare. Gnäller inte över det i sig. Jag anser bara att skolan idag sätter alldeles för stor press på ungdomarna, i allt lägre ålder. När ska barnen kunna få vara barn? När ska ungdomar kunan känna att de har tid för sina vänner, eller bio, hästar, dans eller vafan de nu vill hålla på med under den lilla fritiden de har? Just i tonåren så ÄR det en känslig period i livet - det vet vi alla! Det är en känslig period där det är superviktigt med vänner, rätt utseende, att det funkar bra i skolan, senaste telefonen, nyaste kläderna och fan vet vad. Det är ju också den tiden i livet man ska försöka identifiera sig själv, lära känna sig själv som tidig vuxen och vad man vill göra med livet. Det är rätt tunga beslut över huvudtaget att ta som en femtonåring. Alltså det är riktigt skrämmande hur mycket en ungdom skall behöva ha i huvudet för att klara av sin vardag.
Sen kommer ett jävla gnäll på de ungdomar som är lite rebelliska och gör dumheter. Jag är inte förvånad. Om det är det enda sättet som finns att få utlopp för tankar, känslor och allt annat som de vanligtvis inte får möjlighet till - så förstår jag att kriminaliteten, bråken, skolkningen och allt annat ökar för varje år. Tycker absolut inte att det är okej, men kan definitivt förstå varför en del ungdomar till slut gör revolt mot familj, skola och samhälle. All skit en del ungdomar ställer till med handlar absolut inte bara om skolan och all press därifrån, men jag tror definitivt att det har en stol del med det att göra. 

 

Hur kan man förbättra tankesättet hos en ungdom på gymnasienivå? Hur förklarar man för en femtonåring att det är dags att göra ett val i livet som kommer påverka hela ditt vuxna liv? Hur kan man lättast hjälpa sina barn att välja rätt väg i livet, när det är så många andra yttre faktorer som spelar in, och mycket grupptryck från andra håll som i sin tur gör det ännu svårare att välja? Hur kan man som förälder stötta, visa vägen, eller ens bara finnas, när det knappt finns tid att umgås? 
Precis, antog att du inte hade svar på det, du heller. 

 

Jag är så ledsen att se allt fler ungdomar så otroligt pressade att de till slut inte vill studera mer. Det finns ingen ork, ingen energi och inget driv. Det är svårt med skolan som det är, alla har inte lätt att läsa/skriva eller lära in. Alla har inte alla bästa förutsättningar för att klara skolgången på ett så smidigt sätt som möjligt. Vad gör man för att hjälpa dom? Hur kan man lugna ett nervöst hjärta som inte vågar säga ifrån, eller som inte kan hitta sig själv i alla val? Hur VET man vad som är rätt val? Och är det okej av oss som föräldrar att välja ÅT våra barn, om de inte kan välja själva? Jag är rädd för hela denna utvecklingen. Den skrämmer mig. Och jag lider med ungdomarna. Jag hade aldrig velat gå om skolan på det sättet de studerar idag. Aldrig. Och då kan jag ändå poängtera att jag alltid har älskat att studera..... 

Ha en fin dag. 
Puss**